Människans Anrop

Människans Anrop Ahmad Faraz Översättare Gail Ramsay Sai� Sucha @ för svensk översättning Kitabiat Bokförlag Kitabiat Helgestabodarna 193 00 Sigttma SWEDEN Inledning Sent en sommarkväll låg jag på min säng.fullstå'ndi;!t hypnotiserad av en sångares röst när han sjöng: 'Jag är en förtärd låga, blås inte på mig nu. Jag gav mig av för lijnge sedan, kalla inte på mig nu." Sången tog slut och vokalisten ersattes av en annan radiounderhållare, men minnena som inpräntades i mitt sinne av det patos som fyllde poesin i sången stannade kvar hela natten. Det var på det sättet jag kom i kontakt med Ahmad Faraz 1979, under ett av mina besök i Pakistan. Sedan dess har jag studerat honom mera ingående och jag instämmer inte bara i hans djärva anklagelser odt bittra protester mot vår världs grymma tyranner, utan också i hans längtan efter att sprida mera mjukhet mellan miinniskor. Med tidens gång fick hans tankar i 'Jag är en fortärd låga'� vilka kan hänforas till en tidig, masoschistisk, romantik, nytt ijus i hans senare reflektioner i "Drömmar kan inte dö". Jag sammanträffade med Faraz i Oslo och Stockholm 1984 och vid ett annat tillfälle 1985. Under dessa flyktiga, bråda ögonblick växlade vi hälsningar, ömsesidig tillgivenhet uppstod och en kontakt hade upprå'ttats. Jag frågade honom om han samtyckte till att en -del av hans arbeten översattes till sv�nska. Han samtyckte. . Han rekommenderade ett urval ur hans dikter som tidigar� översatts till engelska av MHK Qureshi. Han var noga med att framhålla att vi skulle hålla oss. till original­ texten på urdu i vårt arbete. Jag vill inte Jörneka att Qureshis arbete varit oss till värdefull hjälp, men vi har efter bästa förmåga sökt omvandla urdun till begrepps­ mässiga bilder, först på urdu och därifrån till det svenska uttryckssättet. Detta skulle ha varit omöjligt utan hjå'lp av verktyget inuti Gails huvud. Till hå'lfien amerikanska och till hälften svenska och tå'mligen väl bevandrad i den arabiska och hebreiska tanken, har hon lyckats fånga bilderna som jag uttryckt i ord och sedan givit dem form. Att överföra tankar från en sfär till en annan är t o m inom besläktade språkområden och for experte"' en vansklig uppgift. Medan ett försök att omvandla den kanske nu störste levande urdu-poetens tankar till svenska av två som inte är poete"' måste betraktas som en ytterst dåraktig an­ strängning. Men så är det också sant att "Pools rush in where angels Jear t9. tread". Jag hoppas och ber att detta lilla urvalfastän begränsa� skall form å introducera södra Asiens nutida diktning till Norden och också göra Faraz bekant i de kretsar där känslighetfrodas och man låter sig vårda om må'nnisko­ vänliga tankar. * Sain Sucha * "Dårar klampar på där änglar är rädda att gå." FOREWORD linlike some other Oriental literatures, both classical and modern, Urdu language and literature are v.ery little known to Western readers. Perhaps the only major poet in this language known in the West, at !east in the learned circles, is the Pakistani poet, Muhammad lqbal, A/Jama (the great scholar) as his countrymen reverently call him. But even Iqbal flrst attracted attention for his Persian rather than his Urdu verse, and for its ideological content rather than aesthetic appeal. One reason for this indifference is obvious enough. Compared to Sanskrit, Arabic or Persian, Urdu is a much younger language. lt matured only during the last two or three centuries and it cannot, therefore, boast of their opulence of tradition. Another reason is that by the time Urdu, particularly its poetry, attained a fully developed school of its own, its homeland was over-run by factors of the British East India Company. They sought to assert their cultural overlordship in the field of their subjects' language and literature by stamping these with their fam